Hysch hysch, om det får vi inte prata..
Nyhetsbrevet har under året lyst med sin frånvaro. En del har mailledes uttryckt sin oro över att deras e-postadress har försvunnit ur Barnplantornas register, medlems-/stödmedlemsavgiften
inte är betald eller helt enkelt som en pensionerad läkare uttryckte det:
Jag följer med stort intresse och glädje framgångarna och utvecklingen vad gäller CI, särskilt på barnen. Jag är därför med i Barnplantorna. Jag skriver eftersom jag inte har fått något nyhetsbrev på länge. Innehållet är alltid mycket intressant. Man kan fråga sig hur Ann-Charlotte Gyllenram orkar med att skriva.
Frågan är synnerligen relevant. Hur orkar jag skriva? Detta Nyhetsbrev kommer att genomsyras av varför engagemang, kunskap samt nationell såväl som internationell samverkan inte banar väg för utveckling i Sverige inom hörselområdet i tillräcklig omfattning. En utveckling till gagn för barn vars föräldrar inte har förmågan av olika skäl att ifrågasätta verksamheters brist på professionalitet. Det handlar också om professionellas större tillit till kulturella/ideologiska aspekter på barns hörselnedsättning istället för att förmedla befintlig omfattande evidens och klinisk beprövad erfarenhet av en idag etablerad behandlingsmetod, cochleaimplantat. Vi återkommer till detta och alla ”hysch hysch”…
Elva (!) hysch hysch guidar dig genom nyhetsbrevet
Läs mer om att Sverige är priviligierat, men ändå saknar föräldrar tillit. Läs om att redogörelser av ett skeende inte ursäktar relevant stöd till föräldrar. Läs om att myndigheter/regioner och verksamheter själva agerar hinder istället för drivkraft till förändring. Läs om att SPSM är själva motorn i ett flagrant pengaslöseri. Läs om att döva familjer tragiskt nog för barnen väljer bort CI för sina döva barn.
Hoppet leder inte utvecklingen framåt
Att bara hoppas på utveckling inom hörselhabiliteringen till modern familjeintervention eller hoppas på förändring inom SPSM tycks inte leda till förändring. Antal barn som hör med
CI, ett återskapat sinne tycks i sig inte heller vara en drivkraft till förändring. Verksamheter fortsätter att cementera tillstånd av passivitet. Kanske är det först när det substanslösa hoppet
(”de kommer tillbaka när de misslyckats integrerade”, ”döva barn är alltid döva barn”) överger verksamheter och myndigheter – när de erkänner det hopplösa i deras synsätt – som
förändring kommer att ske. Först då de släpper sin oförmåga att agera rationellt. Först då finns skäl att hoppas på en annan utveckling. Fram till dess förloras barn in i en rörelse utan möjligheter att utvecklas till sitt bästa JAG.
Mycket, mycket mer läser du i hela Nyhetsbrevet. Klicka på länken!
BARNPLANTORNAS NYHETSBREV Hysch hysch om det ska vi inte prata..
Sensommarhälsningar
Ann-Charlotte Gyllenram
Ordförande
BARNPLANTORNA